Min alter egos bekännelse.

Federley som är en av centerpartiets företrädare i riksdagen hänvisar till sin alter ego Ursula när han bl.a låter sig bjudas på resor och lyxhotell. Tänkte att jag också skulle köra på detta med alter ego, men stryker det där med lyxen, det skulle nog bara vara bortkastad på mig. Är lite osäker på vem av mig som ska vara den andra personligheten. Är det när jag är politiker, när jag är förälder, när jag är dotter, när jag är mig själv? Är jag någonsin mig själv?

Igår deltog, någon av mig, under Psykiatrins dag som uppmärksammades av Borås stad och Södra Älvsborgs närvårdssamverkan. Jag representerade Attention Borås och delade ut broschyrer och pratade med dem som var intresserade av frågor som rör NPF diagnoser, d.v.s. ADHD, Aspergers, OCD och Tourettes syndrom och lite annat. Jag lyssnade även på delar av föreläsningarna som hölls under dagen där två personer pratade om ångesttillstånd och schizofreni. Psykisk ohälsa omgärdas av så otroligt mycket fördommar att många väljer att vara tysta. Enligt (H)järnkoll är det så många som 75% som väljer att inte berätta något för sin omgivning. 54% upplever att andra tar avstånd och behandlar dem annorlunda när de får veta att personen lider av psykisk ohälsa. Visst är det skrämmande? Vill vi ha det så här?

Den enda lösningen på problemet är att prata om det. Att prata om depressioner, ångest, fobier och allt det skrämmande som kan drabba oss alla. Så jag drar mitt strå till stacken och erkänner att jag är en av alla dessa människor. Jag har inte bara ADHD av kombinerad typ. Jag är dessutom Bipolär, har social fobi samt panikångest. Några i min omgivning vet om det men defenetivt inte många. Det är som sagt var inget man går omkring och hojtar om. De flesta ser mig som högfungerande och vill inte ta till sig när jag försöker förklara vad jag klarar och inte klarar av. Psykisk ohälsa är inget som syns och det har inget med intelligensen att göra.

Nu återstår det bara att se reaktionerna hos dem som läser mitt inlägg. Jag har ju som tur var, eller kanske otur, bara några som läser det jag skriver. Lite skrämmande är det trots allt att berätta öppet om sina diagnoser och att lämna ut sig så här. Å andra sidan var det nästan lika skrämmande att erkänna att man var politiskt engagerad. Det finns en gemensam nämnare och det är den utsatthet man drabbas av. Man utsätts för andras tyckande och tänkande och rättfärdigande. Andra börjar se på en med andra ögon. Man värderas annorlunda. Politker får inte ha några fel och brister. Det paradoxala är att vi kräver fullkomlighet hos politiker samtidigt som vi anklagar dem för att leva i en annan värld, i en annan verklighet. Så hur ställs en person som mig i relation till medborgarnas krav på perfektion hos de folkvalda?

Det kanske är enklast att bestämma sig för att det är mitt alter ego som skrivit denna text. Vem den personen nu är?

Annonser

Vilken verklighet lever politikerna egentligen i?

Jag och alla andra politiker lever i samma verklighet som alla andra. Vi är inte bara politiker utan också medborgare, invånare, föräldrar, studerande, arbetande. En del av oss har barn på förskolan, grund- och gymnasieskolan. Några har sina föräldrar på äldreboende. En del av oss jobbar i kommunen, andra i den privata sektorn. Några har egna företag. Vi är med andra ord helt vanliga människor som bor i Borås stad.

Trots BRÅ:s senaste rapport, och egna erfarenheter, av hot och påhopp skall jag kort beskriva mig själv. Jag sitter i Borås stads kommunfullmäktige för socialdemokraterna sedan i våras. Jag är fyrtio år, är sambo och har två barn som dessutom har funktionshinder. Jag är född och uppvuxen på Hulta, hängde på ”unkan” och Hässleholmen med mina vänner. Jag gick på Särlaskolan och sedan på Bäckäng. Jag har idrottat och varit engagerad i föreningar.

Mina barn har gått på förskola, grundskola och nu på gymnasiet. Anledningen till att jag engagerade mig politiskt var för att jag vill påverka. För att jag inser att man inte kan sitta hemma vid köksbordet om man vill arbeta för förändring. Speciellt skolan är en fråga jag brinner för eftersom jag fick kämpa hårt för att mina skulle klara sig igenom alla år i grundskolan. Alla besparingar drabbar alltid barn med särskilda behov i första led. De får inte stöd de har rätt till och kan inte tillgodogöra sig den utbildning de har rätt till. De stöts ut, klarar inte alla ämnen, mobbas, möts av okunskap och fördomar. Elevassistenter dras in, åtgärdsplaner genomförs inte och hjälpmedel köps inte in. Konsekvenserna av skolans misslyckande är ett livslångt utanförskap. Så ja! Jag lever i allra högsta grad i verkligheten. Och ja! Jag påverkas också av politiska beslut.

Vi politiker är inte allenarådande. Vi uttrycker vår vilja, vi är beslutsfattare och det låter möjligen som om vi har stor makt. Men vi har också utförare i form av bl.a. tjänstemän. De ska verkställa fattade beslut och ibland blir det inte som vi politikerna tänkt sig. Däremot får vi ta ansvar. Vi tar ansvar för beslut som fattas även om vi ibland, på ett personligt plan, inte håller med om besluten. Det är det som kallas för demokrati. Motsatsen till demokrati är diktatur och möjligen är det lättare och går snabbare om en persons vilja styr en stad eller ett land.

Snöar in mig på arbetsmarknadspolitik

På onsdag anordnas Psykiatrins dag på kulturhuset i Borås och det är tänkt att Attention Borås skall hålla bokbord under dagen. Av någon konstig anledning lyckas jag inte med att pricka in den 12:e i 12:e. Packade redan förra månaden materialet som skulle med innan jag upptäckte misstaget. Idag var det dags igen. Masar mig upp tidigt på morgonen och förbereder mig för att åka, bestämmer mig i sista stund för att kolla instruktionerna vi fått av anordnarna, och tur var det! Det var ju som sagt var inte idag utan på onsdag. Och ja! Jag har skrivit in det i kalendern. (nu)

Vad gör man då en dag som denna? En dag som helt plötsligt är tom. Det är ju snart jul så städa, handla, baka o.s.v. står på listan, eller rättare sagt, borde stå på listan. Problemet är att jag inte gillar tråkiga saker som måste göras så jag fastnade framför datorn istället och har plöjt igenom massor av utredningar och forskningsrapporter om funktionsnedsattas villkor på arbetsmarknaden. Deprimerande men lärorikt och defenitivt mer intressant än städning. Har man dessutom en hjärna som ständigt hoppar från tanke till tanke och en kropp som viljelöst hänger på är det avkopplande att kunna sjunka ner i något och stänga ute allt annat. ADHD innebär inte per automatik att man inte kan läsa längre texter. Däremot är det svårt att reglera aktivitetsnivån och är jag inte motiverad är det svårt att få något gjort, då kryper det i kroppen och jag blir olidligt rastlös. Däremot kan jag bli hyperfokuserad på det som fångar mitt intresse för stunden och glömmer både tid och rum.

Att försöka få en bild av hur arbetsmarknaden ser ut för personer med funktionsnedsättningar är rätt svårt. Statistiska centralbyrån samlar ständigt data till något som kallas för AKU (arbetskraftsundersökning) där man kan följa hur arbetslösheten stiger/sjunker för varje månad, kvartal och år. Förut gjorde man även ett tillägg till AKU:n vart fjärde år där man redovisade funktionsnedsattas situation på arbetsmarknaden. Detta tillägg är numera borttaget vilket innebär att de senaste tillförlitliga siffrorna är från 2008. Det är med andra ord näst intill omöjligt att få någon övergripande syn på läget och istället får man leta efter olika utredningar och pussla ihop ett och ett. Lägger man samman det material som finns växer dock en bild fram av en grupp människor som står långt från arbetsmarknaden och som har sämre livsvillkor. De har sämre hälsa, sämre ekonomi och en låg framtidstro.