Är imponerad av andra med ADHD och trött på mig själv

Vet att det egentligen inte är någon idé att jämföra sig med andra. Föreläser ibland om NPF och främst om ADHD och påpekar gång på gång att alla är individer. Ingen är sin diagnos utan det finns en personlighet som inte ska glömas bort. NPF är en rad med symptombeskrivningar. Det innbär att man gemensamt har en rad problem inom samma område. Däremot skiljer sig problemen åt. Hos en del är hyperaktiviteten dominerande, hos andra bristen på uppmärksamhet. Viktigast är dock att vi har alla en personlighet som alla andra. Några har lättare att bli arga eller ledsna. Några gillar att pyssla, andra hatar det. Vi har olika intressen och olika drivkrafter.

Trots att jag vet allt detta så blir jag trött på mig själv ibland och framförallt imponerad av andra med ADHD. Jag skulle också vilja göra tusen saker helt outtröttligt. Jag skulle också vilja hylla alla fördelar med ADHD och stolt deklarera att utan min diagnos skulle jag inte nått alla framgångar och mina livsmål. Personligen förbannar jag min ADHD. Fick jag välja skulle jag vara utan. ADHD är en funktionsnedsättning som kan kompenseras och inte bli till ett hinder om kunskapen och viljan finns. Inte bara hos individen utan hos samhället och alla medmänniskor. Min ADHD gör mig trött och rörig. Jag påbörjar saker som jag inte lyckas slutföra. Jag missar tider och deadlines. Jag slarvar bort papper och lyckas aldrig få ordning på alla högar som jag samlar på mig. Slutligen blir jag stressad, deprimerad och ångesten kommer som ett brev på posten. Så ser mitt liv ut för det mesta.

Nu är jag som tur var inne i ett skov med mer energi som jag tänker ta tillvara tills nästa svacka. I slutändan är det så livet är. En del saker kan man inte påverka. Jag är den jag är och försöker hitta en balans mellan det jag kan och det jag inte kan, hur mycket jag än vill.

Nu kör jag på, ett tag=)