Allt för många fotografier

I perioder fotograferar jag en hel del och tycker det är kul. Lika kul är det inte att sortera, radera, tagga o.s.v men det straffar sig i längden när berget så att säga börjar kännas oöverstigligt. Så nu har jag försökt ta tag i det hela. Har redan raderat ett hundratal bilder och fler kommer hamna i papperskorgen. Vad ska jag göra med resten?

I helgen var vi i Falkenberg och jag provade att ta en del bilder med min nya vidvinkelobjektiv.

Falkenberg_Brygga

Falkenberg_Vaktkur

Det blir väl till att skaffa sig ett galleri här på bloggen så ligger åtminstone inte fotografierna och skräpar till ingen nytta på min hårddisk.

Annonser

Dagens besök på hab.

Satt i väntrummet med dottern på barn- och ungdomshabiliteringen och slogs av tanken att snart kommer vi skrivas ut. Eller vi och vi – dottern kommer skrivas ut och flyttas till vuxenpsykiatrin eftersom hon fyller 18 i april. Känns lite märkligt ändå. Jag har besökt hab. under 15 år eftersom båda barnen har varit inskrivna där sedan barnsben. Under alla dessa år har jag fått uppleva omorganiseringar och personalbyten på både gott och ont. Vi har fått träffa läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, och logopeder. Mediciner och hjälpmedel har provats ut och skrivits ut. Personalen har varit med på nätverksmöten och vi har gått på kurser i kognition, kommunikation, tidshjälpmedel och allt vad det nu har varit. 15 år är en lång tid. Känns nästan som en era har tagit slut.

Inser vilken tur vi har haft som trots allt fått tillhöra habiliteringen och fått tillgång till de professioner de kunnat hjälpa till med. Även om kvaliteten har skiftat genom åren. Har du LSS tillhörighet vilket Aspergers och Autismtillstånd går under får du skrivas in på hab. Har du ”bara” ADHD tillhör du inte deras patientkrets. Orättvist? Definitivt! Barn och ungdomar med ADHD har många gånger större svårigheter än barn och ungdomar med t ex Aspergers. En diagnoskod är inte alltid det som styr behovet. Skulle önska det fanns ett center med specialisering riktat mot NPF. Då skulle kompetensen byggas upp och många fler skulle få den hjälp de så desperat behöver.

Vad är vad och vem är jag?

Jag undrar om jag verkligen kommer komma igång med mitt bloggande på allvar eller om det som vanligt är stundens ingivelse. Jag har haft och har rätt många sådana ”moments” i mitt liv. Problemet är att jag fortfarande inte vet vad som är jag eller om det är min hjärna som spökar, som spelar mig ett spratt. Eller är det medicinerna som hjälper eller stjälper? Är jag på väg att bli hyper eller är jag bara fylld av energi? Normal energi, normal glädje? Visst låter det konstigt?

ADHD finns alltid där. En rastlös energi. En hjärna som går på högvarv, tankar som snurrar och som försvinner innan jag hinner tänka tanken färdigt. Än mindre hinner göra det jag tänkte eller avsluta det jag påbörjade. En hjärna som saknar de exekutiva förmågor som behövs för att få vardagen att gå ihop. Men samtidigt det som är min styrka när jag lyckas hålla det i schakt. När jag lyckas använda de strategier jag skapat för att täcka bristerna. Den delen av mig har jag rätt bra koll på. Men som extra krydda har livet gett mig bipolär sjukdom.

Jag har inte riktigt kommit underfund med om jag ska säga att jag har bipolär sjukdom typ två eller om jag är bipolär. Det är lite lurigt det där. Är jag min sjukdom eller har jag den? Om det tvistar de lärde och det korrekta är säkert att säga att jag har. För mig är det, just nu i alla fall, en del av min personlighet jag försöker få grepp om. Den bipolära delen finns alltid där. Symptomfri i perioder men latent. Utan att jag märker det kommer en episod. Alltid upp och alltid ner med ett pladask. Ibland blandat, ibland med snabba cykler och alltid utan att jag kan kontrollera det. Jag kan bara se till att äta, sova och motionera ordentligt vilket å andra sidan inte är min starkaste sida.

Som tur är har jag en bra läkare som inte gör som jag vill. Han säger emot och tjatar hela tiden om att jag måste se hela mig själv, inte bara delar av mig. Hela jag måste fungera, hela livet måste fungera. Han tittar på mig med misstänksamma blickar när jag berättar hur toppen allt är. När jag sitter där på hans mottagning med en kropp som sprätter och inte lyckas hålla sig still. Då ställer han de där tråkigt frågorna. ”Kan du somna?”, ”Hur många timmar sover du?”. Som om det skulle spela någon roll? Jag har alltid haft problem med sömnen. ”Hur är humöret?” Nja! Lite lättirriterad. Alla är ju så tröga, så långsamma, så tråkiga, så krångliga…och plötsligt hör jag mig själv, ser mig själv och inser att jag är där igen. Eller? Kanske!

Om och om igen

Det var en evighet sedan jag startade denna blogg. Som vanligt med de bästa intentionen och som vanligt bortglömt, eller vad man nu ska kalla det. Kollade de få inlägg jag skrivit och speciellt de senaste. Alla har samma tema. Nu ska komma igång med skrivandet! Ett inlägg och så är det stopp igen. Varje gång jag startar WordPress och tänker skriva något så fastnar jag istället på utseendet. Testar bakgrundsfärg, byter bild, teckenstil och allt annat. Att jag skulle skriva något är liksom raderat ur min hjärna. Jag tappar fokus allt för lätt och kommer alltid på något annat att göra. Så vad är poängen med detta inlägg? Jo! Samma som alltid – nu är jag igång igen!