Skriver för att skriva

Just nu förbannar jag att jag anmälde mig till #blogg100 för då måste jag skriva något fast jag inte har tid att skriva något. Kom hem först kl 22 efter ett långt årsmöte med Sandared – Sjömarkens S förening. Försöker varva ner eftersom jag ska upp tidigt i morgon då det är klinikledningsträff på SÄS Vuxenpsykiatri. Attention Borås har en plats i brukarrådet som i sin tur väljer ut en representant till klinikledningens träffar. Det är intressant, lärorikt med tröttsamt så nu ska jag på allvar försöka få några timmars sömn. God natt!

Bild på Camilla Larsson som 9-årig i Björbobacken

Bilder på en 9-årig backhoppartjej

Jag började med backhoppning som sexåring. Mest av en slump då jag följde med min bror till Björbobacken här i Borås. Tränaren frågade om jag ville testa och då jag något bävande svarade ja så plockades det fram ett par allt för stora pjäxor och ett par träskidor. Där och då började det. Alla timmar, dagar och år som jag tillbringade i hoppbacken på Björbo. Kan ärligt använda mig av klichén blod, svett och tårar med tanke på alla vurpor som komma skulle.

Ibland reflekterar jag över den skillnad det var då och nu. Och ja! Jag vet att jag kommer låta urgammal nu, men vi fick inte mycket serverat. Faktiskt! Vi fick ingen ny utrustning utan vi började träna i vanliga vinteroveraller. Pjäxorna var slitna och flera numer för stora. Två par ullsockor krävdes för att fylla ut men det hände då och då att pjäxan ramlade av ändå. Skidorna var tunga och vi fick lära oss att tappert släpa dem upp för backen efter varje åk. Minst tio hopp varje träningspass. Innan hoppträningen kunde börja var vi tvungna att göra i ordning backen och alla ungar fick hjälpas åt med att stampa snön med skidorna. Vi små fick ta bromsplanen och de större underbacken. Tränarna drog en egentillverkad träplog som jag ibland fick åka på för att ge tyngd. Det fanns inga porslinspår i överbacken och den som var tyngst fick ansvaret att hoppa först och ”spåra”. Resten stod i tornet med en kritisk blick och bedömde om det blev bra! Så var det på min tid och nej! Det var inte på artonhundratalet.

Jag inbillar mig att det inte var många i IFK Borås som gjorde stort numer av att jag var ensam tjej bland ett gäng killar. Inte när jag började i alla fall. Bland de stora, de som reste och tävlade, fanns det till en början en tjej som hette Carina Norén och möjligen banade hon väg för mig. Däremot blev det givetvis bra rubriker och bilder med en liten glad, smilande tjej! Borås Tidning brukade ibland besöka våra träningar och nu kommer vi till slutklämmen. Bilder på mig som 9-åring i Björbobacken. Varsågoda!

Bild på Camilla Larsson som 9-årig i Björbobacken

Glad tjej poserar för Borås Tidning i Björbobacken

Bild på Camilla Larsson när hon som 9åring hoppar i Björbobackens 20m backe

Hopp i Björbobackens tjuga

Gruppbild på "framtidens hoppare" i Björbobacken

Framtidens hoppare samlade i Björbobacken

Crosscage lät som en bra idé

Är inte speciellt road av att gå på gym men dottern behövde komma igång och röra på sig så jag tänkte att jag får fungera som dragkrok. Har tränat och tävlat sedan barnsben så hur svårt kan det vara? Även om det gått några år sedan jag slutade med elitidrott så har jag i alla fall promenerat med hunden.

Sagt och gjort! Har skaffat mig ett gymkort och bekantat mig lite med maskinerna. Problemet är bara den att jag tappar intresset fort om det inte händer något nytt. Löpbandet flög jag av redan andra gången då jag började tänka på något helt annat. Konstaterade snabbt att det krävs koncentration även där. Maskinerna är tradiga och man kör bara samma sak varje gång. Suck! Tänkte att jag måste variera träningen för att inte lägga av direkt så jag tittade runt på sidan och läste på om gruppassen. Upptäckte fort att det finns en uppsjö av dem och jag har ingen aning om vad en bråkdel av dem innebär. Men, men! Någon gång måste man testa nytt!

Efter lite sökande fastnade jag för något som de döpt till Crosscage. Fanns inte mycket information på sidan men av någon anledning fick jag för mig att det mest var en genomgång av de där ställningarna som finns uppställda på gymmen, det är ju inte helt fel att veta hur de fungerar tänkte jag. Kände mig lite osäker när jag väl var på plats för det var inte alls som jag föreställt mig. När instruktören dessutom såg tvivlande på mig och frågade om jag tränat något innan och förklarade att det var ett hårt styrkepass började jag på allvar fundera på vad jag gett mig in på. Men väl på plats så kan jag inte vända så givetvis svarar jag lite lagom glatt att jag minsann tränat på maskinerna och att jag gör det jag orkar. Nu sitter jag här framför datorn och orkar knappt trycka ner tangenterna. Instruktören körde stationer där vi fick gå runt och köra mjölksyreträning med vikter. En minut på varje station, 30 sekunders vila. Ibland frågade han vänligt om vi ville dricka lite vatten så jag lyckades snika till mig någon extra sekunds vila. Och så jag förbannar min envishet nu. Varför kan jag inte göra som jag sagt och tänkt mig? Kör det du orkar. Lugnt och fint! Men inte då! Det här ska jag klara och det gjorde jag i 30 minuter sedan var det tomt i musklerna. Så tomt att jag knappt lyckades ta mig hem.

Så nu har jag bestämt mig. Innan jag bokar nästa pass så ska jag köra massor med vikter så jag kan anmäla mig på nytt och klara hela kalaset. För man kan inte ge upp och hoppa det som är jobbigt. Det låter lite flåshurtigt men jag hatar att förlora. Så jag kommer kämpa tills jag klarar det och sedan får jag leta reda på någon ny utmaning för jag är övertygad om att jag kommer tycka det här är tråkigt när jag väl fått kläm på det.