Skriver för att skriva

Just nu förbannar jag att jag anmälde mig till #blogg100 för då måste jag skriva något fast jag inte har tid att skriva något. Kom hem först kl 22 efter ett långt årsmöte med Sandared – Sjömarkens S förening. Försöker varva ner eftersom jag ska upp tidigt i morgon då det är klinikledningsträff på SÄS Vuxenpsykiatri. Attention Borås har en plats i brukarrådet som i sin tur väljer ut en representant till klinikledningens träffar. Det är intressant, lärorikt med tröttsamt så nu ska jag på allvar försöka få några timmars sömn. God natt!

Annonser

TV 4 på besök

Allt fler får diagnosen ADHD i vuxen ålder och med det som bakgrund fick jag förra veckan ett samtal från TV4:as lokala nyhetsstation här i Borås. Jag råkar ju av en händelse själv tillhöra gruppen med vuxna som diagnostiserats i vuxen ålder och är dessutom ordförande i Attention Borås. Om ni aldrig har hört talas om Attention så kan jag berätta att det är en intresseförening för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, Aspergers, OCD och Torurettes.

Mot bättre vetande tackade jag ja till att vara med på en intervju här hemma hos mig. Jag tänkte att jag har gott om tid på mig, jag, den ständiga tidsoptimismen, utan organisationsförmåga. Helgen kom och gick. Massor av annat kom ivägen och på söndagskvällen var jag och familjen helt utmattade, eller kanske bara slöa. En filmkväll var mer lockande än en uppröjning av huset. Dessutom skulle jag ha gott om tid på mig på morgonen eftersom journalisten inte skulle komma förrän halv tio. Alla som känner mig kan ju lista ut hur det gick. Först försover jag mig och kommer inte upp förrän klockan nio (fattar inte varför eftersom jag gick och lade mig tidigt). Startar operation snabbröjning och allt som ligger framme åker in i skåp och garderober. Köket lägger jag ner lite extra tid på, 10 minuter, eftersom jag räknar med att vi ska sitta där. Snabbt tar jag mig en titt i spegeln och inser hur sömndrucken jag ser ut och bestämmer mig för att sätta på lite mascara och sticker mig med borsten i ögat och lyckas smeta ut sminket så jag ser ut som en panda. Att stressa fungerar inte för mig trots att jag borde ha vanan inne eftersom jag alltid får stressa pga dålig planering. Givetvis kommer journalisten i tid, vilket jag aldrig lyckas med, och jag försöker hålla god min och se avslappnad ut.

Jag erkänner villigt att jag inte har några skådespelartalanger och jag är allt annat än avslappnad framför en kamera. Journalisten var jättetrevlig men eftersom jag var lätt uppjagad glömde jag hälften av vad jag tänk säga. När jag har mina dåliga dagar spelar det ingen roll om jag kan ämnet utan och innan. I min hjärna vet jag vad jag ska säga, men jag hittar inte orden och ut kommer bara svammel som ibland är helt osammanhängande. Dessutom ville journalisten ha lite andra bilder så hon flyttade runt kameran i huset och jag som aldrig ser min egen röra upptäcker allt som inte borde stå framme. Men, men… allt blir nog bra i slutändan och vad gör man inte för den goda saken. Att sprida kunskap om ADHD är viktigt även om det inte riktigt blir som man tänkt sig.