Vad är vad och vem är jag?

Jag undrar om jag verkligen kommer komma igång med mitt bloggande på allvar eller om det som vanligt är stundens ingivelse. Jag har haft och har rätt många sådana ”moments” i mitt liv. Problemet är att jag fortfarande inte vet vad som är jag eller om det är min hjärna som spökar, som spelar mig ett spratt. Eller är det medicinerna som hjälper eller stjälper? Är jag på väg att bli hyper eller är jag bara fylld av energi? Normal energi, normal glädje? Visst låter det konstigt?

ADHD finns alltid där. En rastlös energi. En hjärna som går på högvarv, tankar som snurrar och som försvinner innan jag hinner tänka tanken färdigt. Än mindre hinner göra det jag tänkte eller avsluta det jag påbörjade. En hjärna som saknar de exekutiva förmågor som behövs för att få vardagen att gå ihop. Men samtidigt det som är min styrka när jag lyckas hålla det i schakt. När jag lyckas använda de strategier jag skapat för att täcka bristerna. Den delen av mig har jag rätt bra koll på. Men som extra krydda har livet gett mig bipolär sjukdom.

Jag har inte riktigt kommit underfund med om jag ska säga att jag har bipolär sjukdom typ två eller om jag är bipolär. Det är lite lurigt det där. Är jag min sjukdom eller har jag den? Om det tvistar de lärde och det korrekta är säkert att säga att jag har. För mig är det, just nu i alla fall, en del av min personlighet jag försöker få grepp om. Den bipolära delen finns alltid där. Symptomfri i perioder men latent. Utan att jag märker det kommer en episod. Alltid upp och alltid ner med ett pladask. Ibland blandat, ibland med snabba cykler och alltid utan att jag kan kontrollera det. Jag kan bara se till att äta, sova och motionera ordentligt vilket å andra sidan inte är min starkaste sida.

Som tur är har jag en bra läkare som inte gör som jag vill. Han säger emot och tjatar hela tiden om att jag måste se hela mig själv, inte bara delar av mig. Hela jag måste fungera, hela livet måste fungera. Han tittar på mig med misstänksamma blickar när jag berättar hur toppen allt är. När jag sitter där på hans mottagning med en kropp som sprätter och inte lyckas hålla sig still. Då ställer han de där tråkigt frågorna. ”Kan du somna?”, ”Hur många timmar sover du?”. Som om det skulle spela någon roll? Jag har alltid haft problem med sömnen. ”Hur är humöret?” Nja! Lite lättirriterad. Alla är ju så tröga, så långsamma, så tråkiga, så krångliga…och plötsligt hör jag mig själv, ser mig själv och inser att jag är där igen. Eller? Kanske!

Annonser