Är imponerad av andra med ADHD och trött på mig själv

Vet att det egentligen inte är någon idé att jämföra sig med andra. Föreläser ibland om NPF och främst om ADHD och påpekar gång på gång att alla är individer. Ingen är sin diagnos utan det finns en personlighet som inte ska glömas bort. NPF är en rad med symptombeskrivningar. Det innbär att man gemensamt har en rad problem inom samma område. Däremot skiljer sig problemen åt. Hos en del är hyperaktiviteten dominerande, hos andra bristen på uppmärksamhet. Viktigast är dock att vi har alla en personlighet som alla andra. Några har lättare att bli arga eller ledsna. Några gillar att pyssla, andra hatar det. Vi har olika intressen och olika drivkrafter.

Trots att jag vet allt detta så blir jag trött på mig själv ibland och framförallt imponerad av andra med ADHD. Jag skulle också vilja göra tusen saker helt outtröttligt. Jag skulle också vilja hylla alla fördelar med ADHD och stolt deklarera att utan min diagnos skulle jag inte nått alla framgångar och mina livsmål. Personligen förbannar jag min ADHD. Fick jag välja skulle jag vara utan. ADHD är en funktionsnedsättning som kan kompenseras och inte bli till ett hinder om kunskapen och viljan finns. Inte bara hos individen utan hos samhället och alla medmänniskor. Min ADHD gör mig trött och rörig. Jag påbörjar saker som jag inte lyckas slutföra. Jag missar tider och deadlines. Jag slarvar bort papper och lyckas aldrig få ordning på alla högar som jag samlar på mig. Slutligen blir jag stressad, deprimerad och ångesten kommer som ett brev på posten. Så ser mitt liv ut för det mesta.

Nu är jag som tur var inne i ett skov med mer energi som jag tänker ta tillvara tills nästa svacka. I slutändan är det så livet är. En del saker kan man inte påverka. Jag är den jag är och försöker hitta en balans mellan det jag kan och det jag inte kan, hur mycket jag än vill.

Nu kör jag på, ett tag=)

Annonser

Snöar in mig på arbetsmarknadspolitik

På onsdag anordnas Psykiatrins dag på kulturhuset i Borås och det är tänkt att Attention Borås skall hålla bokbord under dagen. Av någon konstig anledning lyckas jag inte med att pricka in den 12:e i 12:e. Packade redan förra månaden materialet som skulle med innan jag upptäckte misstaget. Idag var det dags igen. Masar mig upp tidigt på morgonen och förbereder mig för att åka, bestämmer mig i sista stund för att kolla instruktionerna vi fått av anordnarna, och tur var det! Det var ju som sagt var inte idag utan på onsdag. Och ja! Jag har skrivit in det i kalendern. (nu)

Vad gör man då en dag som denna? En dag som helt plötsligt är tom. Det är ju snart jul så städa, handla, baka o.s.v. står på listan, eller rättare sagt, borde stå på listan. Problemet är att jag inte gillar tråkiga saker som måste göras så jag fastnade framför datorn istället och har plöjt igenom massor av utredningar och forskningsrapporter om funktionsnedsattas villkor på arbetsmarknaden. Deprimerande men lärorikt och defenitivt mer intressant än städning. Har man dessutom en hjärna som ständigt hoppar från tanke till tanke och en kropp som viljelöst hänger på är det avkopplande att kunna sjunka ner i något och stänga ute allt annat. ADHD innebär inte per automatik att man inte kan läsa längre texter. Däremot är det svårt att reglera aktivitetsnivån och är jag inte motiverad är det svårt att få något gjort, då kryper det i kroppen och jag blir olidligt rastlös. Däremot kan jag bli hyperfokuserad på det som fångar mitt intresse för stunden och glömmer både tid och rum.

Att försöka få en bild av hur arbetsmarknaden ser ut för personer med funktionsnedsättningar är rätt svårt. Statistiska centralbyrån samlar ständigt data till något som kallas för AKU (arbetskraftsundersökning) där man kan följa hur arbetslösheten stiger/sjunker för varje månad, kvartal och år. Förut gjorde man även ett tillägg till AKU:n vart fjärde år där man redovisade funktionsnedsattas situation på arbetsmarknaden. Detta tillägg är numera borttaget vilket innebär att de senaste tillförlitliga siffrorna är från 2008. Det är med andra ord näst intill omöjligt att få någon övergripande syn på läget och istället får man leta efter olika utredningar och pussla ihop ett och ett. Lägger man samman det material som finns växer dock en bild fram av en grupp människor som står långt från arbetsmarknaden och som har sämre livsvillkor. De har sämre hälsa, sämre ekonomi och en låg framtidstro.

 

Omstart

Det blev en paus innan jag knappt kom igång. Nu är det inte så att jag inte gjort något sedan jag skrev senaste inlägget. Snarare tvärtom! Och jag har skrivit massor av inlägg i skallen. Tankarna kolliderar och jag har så mycket jag skulle vilja ha sagt, så mycket jag vill få ur mig. Förra veckan avslutade jag med att ställa ut för Attention Borås på ett seminarium som Borås stad arrangerade. Temat var ”Barn och Unga – Vårt gemensamma ansvar?”. Jag hann prata med både nyttiga och onyttiga människor och då menar jag  nyttiga för föreningen. (onyttiga är dem man pratar med för nöjes skull). Det var verkligen en bred samling människor som deltog under dagen och jag kommer bara ihåg några av dem.

Dagen efter vaknade jag med världens huvudvärk och blev liggandes hela lördagen. Jag har haft migrän sedan jag var barn men är fortfarande lika oförbered idag som då när attackerna kommer. Ibland går det lång tid emellan attackerna vilket det gjort denna gång. Givetvis hade jag inte min medicin hemma så det var bara till att lägga sig i soffan och vänta ut anfallet. Som tur var gick det över fram mot eftermiddagen. Det många däremot inte känner till när det gäller migrän är den känsla av overklighet som kommer över en. Efter ett anfall känner jag mig ofta omtöcknad och svag i musklerna. Det tar faktiskt en till två dagar innan jag klarnar till. Det mest obehagliga däremot är den bomullsfilt som lägger sig över veckan som gått. Det är som att vakna upp mitt i en dröm som man kommer ihåg suddiga, otydliga delar av, men inte sammanhanget.

Nu är det i alla fall tisdag och jag börjar klarna till. Tankarna har som sagt snurrat runt och jag har, faktiskt, varit mer ofokuserad än vanligt. Har börjat skriva massor av inlägg och har utkast sparade. Men koncentrationen har inte funnits där och då lyckas jag inte strukturera texten och jag lyckas inte avsluta. Jag börjar skriva, raderar, börjar om, raderar och glömmer av vad det var jag jag tänkte skriva från första början. Får en ny idé och sparar den första ofärdiga texten som utkast och börjar på en ny med samma resultat. Efter ett tag upptäcker jag att jag gör något helt annat. Jag börjar helt enkelt testa lite andra teman här på worldpress, testar olika färger, stilar o.s.v. Det ena leder till den andra och jag måste givetvis göra en ny header och har redan hunnit göra tio varianter eftersom jag inte kan bestämma mig vilken av alla idéer jag tycker är bäst. Så rullar det på, runt och runt, jag lyckas liksom inte fånga mina tankar. Min hjärna snabbspolar allt och det tar ett tag innan jag hittar stoppknappen.

Reportage i TV4:s lokala nyhetskanal

Tycker det är oerhört pinsamt att både se och höra mig själv i rörlig media. Självkritik är en av mina starka sidor, det måste jag medge, men ibland är det också berättigat. Har fått massor av positiv feedback och snälla kommentarer. Jag är också oerhört glad att inslaget blev så neutralt som det blev. Under många år, och faktiskt fortfarande, finns det ett stort moraliserande i debatten kring ADHD. Det gör att många med diagnos inte vill visa sig offentligt. De vill inte berätta för vänner, arbetskamrater och för sina chefer att de har ADHD. En del orkar inte förklara sig, en del orkar inte utsätta sig för antydningarna och en del är rädda för att få sparken. Det är så tragiskt och är den största anledningen till att jag trots allt ställer upp i media. Jag vill sprida kunskap och försöka vara en röst för andra.

Reportage i TV4:s lokala nyhetskanal

Ibland går det för bra

Tänk så fantastiskt bra det fungerar med en kalender om jag bara tvingar mitt att fylla i allt. Då menar jag verkligen allt. Jag skriver inte bara in att jag har ett möte vid en viss tidpunkt utan jag tar även med när jag måste åka. Hela veckan har varit mindre stressig och jag har faktiskt fått en hel del gjort. Jag brukar å andra sidan få saker gjorda, men inte alltid det jag borde.

I tisdags hade jag lagt in ett möte som skulle börja 17.30, självklart med restid inräknad samt en påminnelse. Allt kändes positivt under dagen och eftersom jag hade suttit och planerat allt i detalj under morgonen så hade jag hur bra kontroll som helst. Jag handlade och förberedde middagen när jag kastade en snabb blick på klockan och insåg att jag måste åka. Kände mig inte så värst stressad trots att det kom lite hastigt på. Jag hade trots allt betat av många måsten under dagen. Så kliver jag in på expeditionen och ser kanslisten som brukar sluta kl 17.00. Med stor förvåning frågar jag henne om hon har så mycket att göra att hon måste arbeta över. Ser hennes blick och får svaret ”Nej! Jag slutar ju inte förrän fem”. Blir tom i skallen och kommer på mig att stirra på klockan. Det tar ett ögonblick innan polleten trillar ner och jag inser att jag är en timme för tidig. Min hjärna spelade mig ett spratt och fick 17.30 att bli 5 + ½ = halv fem.

Kontentan är att jag har lika dålig tidsuppfattning som vanligt, kalender eller inte. Men om jag lägger in en påminnelse så kanske jag ska vänta på att den plingar innan jag kastar mig ut genom dörren.

Kontrollbehov och kompensering

Jag har försökt bli kompis med mitt röriga jag. Ibland fungerar det bra och i bland mindre bra. Tills för några år sedan kämpade jag desperat med att hålla skenet uppe. Att vara den jag aldrig var. Jag slog tvist på mig själv för att lyckas hålla det städat hemma. Att komma ihåg tider, att inte glömma extrakläder till barnen och matsäckar till utflykter. För att hålla allt samman växte ett enormt kontrollbehov fram. Jag var tvungen att veta allt så jag kunde förbereda mig. Många kvinnor med ADHD berättar samma sak. Man vet hur allt ska vara och man kämpar utan att få till det. Man lär sig att kompensera för sina brister och ägnar enorm tid på att skyla över.

Vis av erfarenhet försöker jag vara mer avslappnad. Jag kommer aldrig vara någon ordningsam person. Jag städar och det blir stökigare. Det är bara att acceptera. Men ibland kommer det gamla krypande över mig. Till exempel som när TV4 besökte mig häromdagen och jag röjde i panik. Egentligen skulle jag bara ha ryckt på axlarna och insett faktum. Det gick åt helsike igen med min planering. Jag är också övertygad om att journalisten hade föredragit kaos så bilden av en vuxen med ADHD hade stämt bättre överens med den allmänna bilden.

Allt eller inget

Kortversionen av sagan om mitt liv är allt eller inget. Antingen går jag helhjärtat in för något, släpper allt annat och kastar mig med lust och glädje in i nya projekt eller så lägger jag ner allt. Allt nytt är spännande och engagerande. Speciellt om jag har något annat tråkigt på min lista som jag borde ägna mig åt. Å andra sidan blir jag fort uttråkad när nyhetens behag har lagt sig och söker efter något annat jag kan börja med istället. Summa summarum av det hela är att mitt liv i slutändan är rörigt och består av oändligt många oavslutade projekt.