Vilken verklighet lever politikerna egentligen i?

Jag och alla andra politiker lever i samma verklighet som alla andra. Vi är inte bara politiker utan också medborgare, invånare, föräldrar, studerande, arbetande. En del av oss har barn på förskolan, grund- och gymnasieskolan. Några har sina föräldrar på äldreboende. En del av oss jobbar i kommunen, andra i den privata sektorn. Några har egna företag. Vi är med andra ord helt vanliga människor som bor i Borås stad.

Trots BRÅ:s senaste rapport, och egna erfarenheter, av hot och påhopp skall jag kort beskriva mig själv. Jag sitter i Borås stads kommunfullmäktige för socialdemokraterna sedan i våras. Jag är fyrtio år, är sambo och har två barn som dessutom har funktionshinder. Jag är född och uppvuxen på Hulta, hängde på ”unkan” och Hässleholmen med mina vänner. Jag gick på Särlaskolan och sedan på Bäckäng. Jag har idrottat och varit engagerad i föreningar.

Mina barn har gått på förskola, grundskola och nu på gymnasiet. Anledningen till att jag engagerade mig politiskt var för att jag vill påverka. För att jag inser att man inte kan sitta hemma vid köksbordet om man vill arbeta för förändring. Speciellt skolan är en fråga jag brinner för eftersom jag fick kämpa hårt för att mina skulle klara sig igenom alla år i grundskolan. Alla besparingar drabbar alltid barn med särskilda behov i första led. De får inte stöd de har rätt till och kan inte tillgodogöra sig den utbildning de har rätt till. De stöts ut, klarar inte alla ämnen, mobbas, möts av okunskap och fördomar. Elevassistenter dras in, åtgärdsplaner genomförs inte och hjälpmedel köps inte in. Konsekvenserna av skolans misslyckande är ett livslångt utanförskap. Så ja! Jag lever i allra högsta grad i verkligheten. Och ja! Jag påverkas också av politiska beslut.

Vi politiker är inte allenarådande. Vi uttrycker vår vilja, vi är beslutsfattare och det låter möjligen som om vi har stor makt. Men vi har också utförare i form av bl.a. tjänstemän. De ska verkställa fattade beslut och ibland blir det inte som vi politikerna tänkt sig. Däremot får vi ta ansvar. Vi tar ansvar för beslut som fattas även om vi ibland, på ett personligt plan, inte håller med om besluten. Det är det som kallas för demokrati. Motsatsen till demokrati är diktatur och möjligen är det lättare och går snabbare om en persons vilja styr en stad eller ett land.

Budgetfullmäktige med ADHD hjärna

Efter två dagars budgetfullmäktige kan jag kort och gott konstatera, även om det inte är någon nyhet, att jag inte kan lyssna, tänka och skriva samtidigt. Är helt enkelt kass på att hålla två, eller fler bollar i luften samtidigt. Hade med mig datorn till fullmäktige och tänkte att jag kan göra lite nytta mellan varven, t ex svara på mejl, läsa handlingar, kolla fakta och fylla i kalendern. Tänkte dessutom att jag ska passa på att rapportera genom sociala medier vad som händer och sker i fullmäktige. Ni vet! Kunskap- och demokratispridning. Allt levererat med skarpsynt klarhet och vass penna. Det jag behändigt missade i planeringen var den där lilla detaljen som kallas för exekutiva funktioner, den där kognitiva förmågan jag inte har, men alltid tror jag har när jag planerar något. Jag lyckas liksom inte med att skriva ner något lika snabbt som jag tänkter tanken, och när jag enträget försöker minnas och formulera mig så upptäcker jag att alla bytt ämne och gått vidare till något annat. Det är så oerhört frustrerande. Även om jag kan trösta mig med att jag har relativt hög IQ så är det frustrerande. Det är samma problem som gjorde att jag inte klarade grundskolan och som fick mig att känna mig dum, obekväm och misslyckad redan som barn.

Nåja! Jag får låta allt sjunka ner, sortera tankarna här hemma i lugn och ro. Sedan kan jag dela med mig. Och jag har gett mig banne på att jag ska lära mig använda twitter.

Omstart

Det blev en paus innan jag knappt kom igång. Nu är det inte så att jag inte gjort något sedan jag skrev senaste inlägget. Snarare tvärtom! Och jag har skrivit massor av inlägg i skallen. Tankarna kolliderar och jag har så mycket jag skulle vilja ha sagt, så mycket jag vill få ur mig. Förra veckan avslutade jag med att ställa ut för Attention Borås på ett seminarium som Borås stad arrangerade. Temat var ”Barn och Unga – Vårt gemensamma ansvar?”. Jag hann prata med både nyttiga och onyttiga människor och då menar jag  nyttiga för föreningen. (onyttiga är dem man pratar med för nöjes skull). Det var verkligen en bred samling människor som deltog under dagen och jag kommer bara ihåg några av dem.

Dagen efter vaknade jag med världens huvudvärk och blev liggandes hela lördagen. Jag har haft migrän sedan jag var barn men är fortfarande lika oförbered idag som då när attackerna kommer. Ibland går det lång tid emellan attackerna vilket det gjort denna gång. Givetvis hade jag inte min medicin hemma så det var bara till att lägga sig i soffan och vänta ut anfallet. Som tur var gick det över fram mot eftermiddagen. Det många däremot inte känner till när det gäller migrän är den känsla av overklighet som kommer över en. Efter ett anfall känner jag mig ofta omtöcknad och svag i musklerna. Det tar faktiskt en till två dagar innan jag klarnar till. Det mest obehagliga däremot är den bomullsfilt som lägger sig över veckan som gått. Det är som att vakna upp mitt i en dröm som man kommer ihåg suddiga, otydliga delar av, men inte sammanhanget.

Nu är det i alla fall tisdag och jag börjar klarna till. Tankarna har som sagt snurrat runt och jag har, faktiskt, varit mer ofokuserad än vanligt. Har börjat skriva massor av inlägg och har utkast sparade. Men koncentrationen har inte funnits där och då lyckas jag inte strukturera texten och jag lyckas inte avsluta. Jag börjar skriva, raderar, börjar om, raderar och glömmer av vad det var jag jag tänkte skriva från första början. Får en ny idé och sparar den första ofärdiga texten som utkast och börjar på en ny med samma resultat. Efter ett tag upptäcker jag att jag gör något helt annat. Jag börjar helt enkelt testa lite andra teman här på worldpress, testar olika färger, stilar o.s.v. Det ena leder till den andra och jag måste givetvis göra en ny header och har redan hunnit göra tio varianter eftersom jag inte kan bestämma mig vilken av alla idéer jag tycker är bäst. Så rullar det på, runt och runt, jag lyckas liksom inte fånga mina tankar. Min hjärna snabbspolar allt och det tar ett tag innan jag hittar stoppknappen.