Dagen som kommer

Att göra listan växer så det knakar men som vanligt gör jag det jag inte behöver göra. Allt det där tråkiga som måste göras har en förmåga att försvinna bland alla andra tankar som virvlar runt i hjärnan. Så snabbt att jag inte lyckas stoppa dem och fånga det viktiga. Det jag borde göra, det vardagliga som tvätt, städning, att handla och laga mat lyckas inte vinna kampen mot det roliga (eller meningslös tidsfördriv som en del skulle kalla det).

Så idag ska jag fokusera på två saker. Jag ska åka in till banken och låsa upp min dosa. Har skjutit upp det i tre veckor och nu börjar det bli panik eftersom det är dags att betala räkningarna. Ikväll ska jag åka på brukarråd som hålls av våra Personliga ombud. Denna samverkan, där jag från Attention är representant, är helt nystartad så det är upp till oss hur vi bygger upp arbetet. Alla påverkansmöjligheter vi erbjuds är viktiga och förhoppningsvis leder det till ökad kunskap och förståelse hos dem som möts av personer med psykisk ohälsa.

Men så sitter jag här framför datorn och inser att det kanske finns lite annat som borde göras där emellan. Jag kanske borde ta hand om den växande klädhögen och kanske borde jag vara smart och tänka lite på middagen så jag hinner äta för en gång skull. Men å andra sidan kanske jag hinner börja måla i trappen, som är halvfärdigt. Eller möblera om i vardagsrummet. Eller bygga sänggaveln som jag planerat. Fast jag borde börja med att rensa källaren så jag får plats med utemöblerna som ska plockas in. Men då måste jag till återvinningen och slänga skräp. Om jag åker till återvinningen på Boda kan jag ta hunden med och stanna till i hundparken. Eller jag kanske skulle…….

Skriver för att skriva

Just nu förbannar jag att jag anmälde mig till #blogg100 för då måste jag skriva något fast jag inte har tid att skriva något. Kom hem först kl 22 efter ett långt årsmöte med Sandared – Sjömarkens S förening. Försöker varva ner eftersom jag ska upp tidigt i morgon då det är klinikledningsträff på SÄS Vuxenpsykiatri. Attention Borås har en plats i brukarrådet som i sin tur väljer ut en representant till klinikledningens träffar. Det är intressant, lärorikt med tröttsamt så nu ska jag på allvar försöka få några timmars sömn. God natt!

Bilder på en 9-årig backhoppartjej

Jag började med backhoppning som sexåring. Mest av en slump då jag följde med min bror till Björbobacken här i Borås. Tränaren frågade om jag ville testa och då jag något bävande svarade ja så plockades det fram ett par allt för stora pjäxor och ett par träskidor. Där och då började det. Alla timmar, dagar och år som jag tillbringade i hoppbacken på Björbo. Kan ärligt använda mig av klichén blod, svett och tårar med tanke på alla vurpor som komma skulle.

Ibland reflekterar jag över den skillnad det var då och nu. Och ja! Jag vet att jag kommer låta urgammal nu, men vi fick inte mycket serverat. Faktiskt! Vi fick ingen ny utrustning utan vi började träna i vanliga vinteroveraller. Pjäxorna var slitna och flera numer för stora. Två par ullsockor krävdes för att fylla ut men det hände då och då att pjäxan ramlade av ändå. Skidorna var tunga och vi fick lära oss att tappert släpa dem upp för backen efter varje åk. Minst tio hopp varje träningspass. Innan hoppträningen kunde börja var vi tvungna att göra i ordning backen och alla ungar fick hjälpas åt med att stampa snön med skidorna. Vi små fick ta bromsplanen och de större underbacken. Tränarna drog en egentillverkad träplog som jag ibland fick åka på för att ge tyngd. Det fanns inga porslinspår i överbacken och den som var tyngst fick ansvaret att hoppa först och ”spåra”. Resten stod i tornet med en kritisk blick och bedömde om det blev bra! Så var det på min tid och nej! Det var inte på artonhundratalet.

Jag inbillar mig att det inte var många i IFK Borås som gjorde stort numer av att jag var ensam tjej bland ett gäng killar. Inte när jag började i alla fall. Bland de stora, de som reste och tävlade, fanns det till en början en tjej som hette Carina Norén och möjligen banade hon väg för mig. Däremot blev det givetvis bra rubriker och bilder med en liten glad, smilande tjej! Borås Tidning brukade ibland besöka våra träningar och nu kommer vi till slutklämmen. Bilder på mig som 9-åring i Björbobacken. Varsågoda!

Glad tjej poserar för Borås Tidning i Björbobacken

Hopp i Björbobackens tjuga

Framtidens hoppare samlade i Björbobacken

Crosscage lät som en bra idé

Är inte speciellt road av att gå på gym men dottern behövde komma igång och röra på sig så jag tänkte att jag får fungera som dragkrok. Har tränat och tävlat sedan barnsben så hur svårt kan det vara? Även om det gått några år sedan jag slutade med elitidrott så har jag i alla fall promenerat med hunden.

Sagt och gjort! Har skaffat mig ett gymkort och bekantat mig lite med maskinerna. Problemet är bara den att jag tappar intresset fort om det inte händer något nytt. Löpbandet flög jag av redan andra gången då jag började tänka på något helt annat. Konstaterade snabbt att det krävs koncentration även där. Maskinerna är tradiga och man kör bara samma sak varje gång. Suck! Tänkte att jag måste variera träningen för att inte lägga av direkt så jag tittade runt på sidan och läste på om gruppassen. Upptäckte fort att det finns en uppsjö av dem och jag har ingen aning om vad en bråkdel av dem innebär. Men, men! Någon gång måste man testa nytt!

Efter lite sökande fastnade jag för något som de döpt till Crosscage. Fanns inte mycket information på sidan men av någon anledning fick jag för mig att det mest var en genomgång av de där ställningarna som finns uppställda på gymmen, det är ju inte helt fel att veta hur de fungerar tänkte jag. Kände mig lite osäker när jag väl var på plats för det var inte alls som jag föreställt mig. När instruktören dessutom såg tvivlande på mig och frågade om jag tränat något innan och förklarade att det var ett hårt styrkepass började jag på allvar fundera på vad jag gett mig in på. Men väl på plats så kan jag inte vända så givetvis svarar jag lite lagom glatt att jag minsann tränat på maskinerna och att jag gör det jag orkar. Nu sitter jag här framför datorn och orkar knappt trycka ner tangenterna. Instruktören körde stationer där vi fick gå runt och köra mjölksyreträning med vikter. En minut på varje station, 30 sekunders vila. Ibland frågade han vänligt om vi ville dricka lite vatten så jag lyckades snika till mig någon extra sekunds vila. Och så jag förbannar min envishet nu. Varför kan jag inte göra som jag sagt och tänkt mig? Kör det du orkar. Lugnt och fint! Men inte då! Det här ska jag klara och det gjorde jag i 30 minuter sedan var det tomt i musklerna. Så tomt att jag knappt lyckades ta mig hem.

Så nu har jag bestämt mig. Innan jag bokar nästa pass så ska jag köra massor med vikter så jag kan anmäla mig på nytt och klara hela kalaset. För man kan inte ge upp och hoppa det som är jobbigt. Det låter lite flåshurtigt men jag hatar att förlora. Så jag kommer kämpa tills jag klarar det och sedan får jag leta reda på någon ny utmaning för jag är övertygad om att jag kommer tycka det här är tråkigt när jag väl fått kläm på det.

Allt för många fotografier

I perioder fotograferar jag en hel del och tycker det är kul. Lika kul är det inte att sortera, radera, tagga o.s.v men det straffar sig i längden när berget så att säga börjar kännas oöverstigligt. Så nu har jag försökt ta tag i det hela. Har redan raderat ett hundratal bilder och fler kommer hamna i papperskorgen. Vad ska jag göra med resten?

I helgen var vi i Falkenberg och jag provade att ta en del bilder med min nya vidvinkelobjektiv.

Det blir väl till att skaffa sig ett galleri här på bloggen så ligger åtminstone inte fotografierna och skräpar till ingen nytta på min hårddisk.

Dagens besök på hab.

Satt i väntrummet med dottern på barn- och ungdomshabiliteringen och slogs av tanken att snart kommer vi skrivas ut. Eller vi och vi – dottern kommer skrivas ut och flyttas till vuxenpsykiatrin eftersom hon fyller 18 i april. Känns lite märkligt ändå. Jag har besökt hab. under 15 år eftersom båda barnen har varit inskrivna där sedan barnsben. Under alla dessa år har jag fått uppleva omorganiseringar och personalbyten på både gott och ont. Vi har fått träffa läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, och logopeder. Mediciner och hjälpmedel har provats ut och skrivits ut. Personalen har varit med på nätverksmöten och vi har gått på kurser i kognition, kommunikation, tidshjälpmedel och allt vad det nu har varit. 15 år är en lång tid. Känns nästan som en era har tagit slut.

Inser vilken tur vi har haft som trots allt fått tillhöra habiliteringen och fått tillgång till de professioner de kunnat hjälpa till med. Även om kvaliteten har skiftat genom åren. Har du LSS tillhörighet vilket Aspergers och Autismtillstånd går under får du skrivas in på hab. Har du ”bara” ADHD tillhör du inte deras patientkrets. Orättvist? Definitivt! Barn och ungdomar med ADHD har många gånger större svårigheter än barn och ungdomar med t ex Aspergers. En diagnoskod är inte alltid det som styr behovet. Skulle önska det fanns ett center med specialisering riktat mot NPF. Då skulle kompetensen byggas upp och många fler skulle få den hjälp de så desperat behöver.

Vad är vad och vem är jag?

Jag undrar om jag verkligen kommer komma igång med mitt bloggande på allvar eller om det som vanligt är stundens ingivelse. Jag har haft och har rätt många sådana ”moments” i mitt liv. Problemet är att jag fortfarande inte vet vad som är jag eller om det är min hjärna som spökar, som spelar mig ett spratt. Eller är det medicinerna som hjälper eller stjälper? Är jag på väg att bli hyper eller är jag bara fylld av energi? Normal energi, normal glädje? Visst låter det konstigt?

ADHD finns alltid där. En rastlös energi. En hjärna som går på högvarv, tankar som snurrar och som försvinner innan jag hinner tänka tanken färdigt. Än mindre hinner göra det jag tänkte eller avsluta det jag påbörjade. En hjärna som saknar de exekutiva förmågor som behövs för att få vardagen att gå ihop. Men samtidigt det som är min styrka när jag lyckas hålla det i schakt. När jag lyckas använda de strategier jag skapat för att täcka bristerna. Den delen av mig har jag rätt bra koll på. Men som extra krydda har livet gett mig bipolär sjukdom.

Jag har inte riktigt kommit underfund med om jag ska säga att jag har bipolär sjukdom typ två eller om jag är bipolär. Det är lite lurigt det där. Är jag min sjukdom eller har jag den? Om det tvistar de lärde och det korrekta är säkert att säga att jag har. För mig är det, just nu i alla fall, en del av min personlighet jag försöker få grepp om. Den bipolära delen finns alltid där. Symptomfri i perioder men latent. Utan att jag märker det kommer en episod. Alltid upp och alltid ner med ett pladask. Ibland blandat, ibland med snabba cykler och alltid utan att jag kan kontrollera det. Jag kan bara se till att äta, sova och motionera ordentligt vilket å andra sidan inte är min starkaste sida.

Som tur är har jag en bra läkare som inte gör som jag vill. Han säger emot och tjatar hela tiden om att jag måste se hela mig själv, inte bara delar av mig. Hela jag måste fungera, hela livet måste fungera. Han tittar på mig med misstänksamma blickar när jag berättar hur toppen allt är. När jag sitter där på hans mottagning med en kropp som sprätter och inte lyckas hålla sig still. Då ställer han de där tråkigt frågorna. ”Kan du somna?”, ”Hur många timmar sover du?”. Som om det skulle spela någon roll? Jag har alltid haft problem med sömnen. ”Hur är humöret?” Nja! Lite lättirriterad. Alla är ju så tröga, så långsamma, så tråkiga, så krångliga…och plötsligt hör jag mig själv, ser mig själv och inser att jag är där igen. Eller? Kanske!

Om och om igen

Det var en evighet sedan jag startade denna blogg. Som vanligt med de bästa intentionen och som vanligt bortglömt, eller vad man nu ska kalla det. Kollade de få inlägg jag skrivit och speciellt de senaste. Alla har samma tema. Nu ska komma igång med skrivandet! Ett inlägg och så är det stopp igen. Varje gång jag startar WordPress och tänker skriva något så fastnar jag istället på utseendet. Testar bakgrundsfärg, byter bild, teckenstil och allt annat. Att jag skulle skriva något är liksom raderat ur min hjärna. Jag tappar fokus allt för lätt och kommer alltid på något annat att göra. Så vad är poängen med detta inlägg? Jo! Samma som alltid – nu är jag igång igen!

Så mycket som stannar vid tankar…

…och så lite blir gjort. I alla fall när det gäller mitt bloggande. Det är inte så att jag inte tänker på att skriva utan snarare att jag inte kommer längre än till just tänkande. Jag funderar dagligen på det och utformar texter i hjärnan. Problemet blir att de trängs med så många andra tankar och planer. Jag är som Alfons Åberg och säger ”jag ska bara”. Tyvärr gäller det inte bara mitt bloggande utan hela mitt liv. För det mesta är jag van vid det men ibland blir jag så trött på mig själv.

Jag tycker ofta att jag inte har något att skriva om. Det är som med statusraderna på facebook. Jag blir liksom tom i skallen och kan inte komma på något. Det ligger inte riktigt för mig att skriva glatt och klämkäckt om händelselösa ögonblick av vardagen. Jag är för komplex, vill utveckla och jag är definitivt inte någon optimist. Några jag känner säger att de är trötta på facebook för att alla gnäller och är negativa. Jag tycker precis tvärt om.

Nu har jag funderat en vända till med vad problemet är och hur jag ska göra. Ska jag lägga ner bloggandet eller sluta tänka för mycket och bara göra? Inget är väl egentligen för smått eller för stort att skriva om? Så jag gör ett nytt försök hur trivialt det än kan bli.

Är imponerad av andra med ADHD och trött på mig själv

Vet att det egentligen inte är någon idé att jämföra sig med andra. Föreläser ibland om NPF och främst om ADHD och påpekar gång på gång att alla är individer. Ingen är sin diagnos utan det finns en personlighet som inte ska glömas bort. NPF är en rad med symptombeskrivningar. Det innbär att man gemensamt har en rad problem inom samma område. Däremot skiljer sig problemen åt. Hos en del är hyperaktiviteten dominerande, hos andra bristen på uppmärksamhet. Viktigast är dock att vi har alla en personlighet som alla andra. Några har lättare att bli arga eller ledsna. Några gillar att pyssla, andra hatar det. Vi har olika intressen och olika drivkrafter.

Trots att jag vet allt detta så blir jag trött på mig själv ibland och framförallt imponerad av andra med ADHD. Jag skulle också vilja göra tusen saker helt outtröttligt. Jag skulle också vilja hylla alla fördelar med ADHD och stolt deklarera att utan min diagnos skulle jag inte nått alla framgångar och mina livsmål. Personligen förbannar jag min ADHD. Fick jag välja skulle jag vara utan. ADHD är en funktionsnedsättning som kan kompenseras och inte bli till ett hinder om kunskapen och viljan finns. Inte bara hos individen utan hos samhället och alla medmänniskor. Min ADHD gör mig trött och rörig. Jag påbörjar saker som jag inte lyckas slutföra. Jag missar tider och deadlines. Jag slarvar bort papper och lyckas aldrig få ordning på alla högar som jag samlar på mig. Slutligen blir jag stressad, deprimerad och ångesten kommer som ett brev på posten. Så ser mitt liv ut för det mesta.

Nu är jag som tur var inne i ett skov med mer energi som jag tänker ta tillvara tills nästa svacka. I slutändan är det så livet är. En del saker kan man inte påverka. Jag är den jag är och försöker hitta en balans mellan det jag kan och det jag inte kan, hur mycket jag än vill.

Nu kör jag på, ett tag=)